Jag kisar lite lagom och vrider huvudet först åt höger och sedan åt vänster. Spanar. Tyst och mycket stilla. Mina sinnen är vakna och jag tar in allt. Doften av den spirande sommaren. Den oväntat ljumma kvällsluften mot huden. Jag hör det minsta kvitter och det gällaste måsskrik och en moped som startas utanför Kjells hus i min gamla hemby. Jag ser hur molnen ändrar form i samma takt som mina tankar och när jag tar den första tuggan av den dyrt inköpta madeleinekakan sugs jag bakåt i tiden tillsammans med Marcel P. Jag inser snabbt mitt misstag eftersom jag inte är så sugen på den tid som flytt så jag tar en stor klunk av det kalla kaffet för att få bort smaken av då och öppnar ögonen helt. Slut med kisandet åt sidorna. Nu ser jag framåt. Med stora öppna ögon tar jag in världen som den är just nu. Lutar mig mot ryggstödet. Skapar utrymme för framtiden. Sitter ganska obekvämt på den smidda caféstolen, men spanar man med öppna ögon får man ta att allt inte är bekvämt. Inte mysigt och pysigt men kanske inte heller så obehagligt och hemskt som man först tror. Jag ser långt nu och möter mormors blick. En avbruten Amerikaresa som satte spår. En överlevare med en dröm som aldrig blev av. Framtiden blev en annan. Jag är en del av hennes framtid som blev en annan.

Jag tittar lite närmare och ser Vilhelm M utanför utvandrarnas hus. Han påminner mig om att detta är min stund på jorden och inget annat. Här. Nu. Slarva inte bort den. Vad du än gör.

Uffe sticker ut huvudet och frågar om jag ska med. Jag spanar in honom. Kisar lite igen. Kan inte låta bli. Han är en del av den tid som flytt och min stund på jorden just nu. Mer vet jag faktiskt inte. Hur öppna ögon jag än har. 

Det är klart jag ska med säger jag. Lämnar Marcel P, mormor och Vilhelm M på balkongen bland citrondoftande drömmar om nu och då. Framtiden väntar runt hörnet så jag snörar på mig vandringskängorna och lämnar en lapp på dörren där jag skriver något om ”tidens egen djupa oemotståndliga rörelseriktning” om nu Elin W skulle titta förbi.