Likadan men ändå alltid annorlunda
Det var en gång en filifjonka som…
Jag börjar om.
Det var en gång en kvinna i en mellanstor stad i Sverige som ställde ut stolar och bord på balkongen. Hon planterade ut de årligen återkommande pelargonerna i den frodigaste av jord, putsade solglasögonen och hängde undan vinterjackor och yllehalsdukar. Vårsolen lyste av all kraft, löven sprack så det dånade runt huset och hon vände sitt vinterbleka ansikte mot värmen. ’Gör er ni till bara’, tänkte Filifj…kvinnan bistert. Jag vet hur det är i alla fall. Såhär varmt och hoppingivande är det alltid före en kall och ruggig sommar.
Kvinnan dukade fram på balkongbordet och bjöd hem en vän hon inte träffat på länge. Men trots sällskapet kunde hon inte släppa taget om oron och rädslan utan pratade med bruten röst om alla tecken hon såg och tolkade som att den väntande sommaren skulle bli den blåsigaste och regnigaste och kallaste i mannaminne. Vännen slog ut med armen och påminde henne om det värmande solskenet de satt i och hur maj var en ljuvlig liten månad och det goda kaffet de drack. Men kvinnan hörde inte på det örat. Hon var insnärjd i översvämningar och frostnätter. Inställda resor, sommarförkylningar och vinterklädernas återkomst. Och mitt i allt detta katastrofprat tackade vännen nej till påtår och stängde dörren bakom sig. Kvinnan satt tyst kvar. Hon kände ensamhetens somrar i kroppens alla skrymslen och vrår. Hon såg uppätna bullar och urdrucken saft. Hörde skratt och prat från grannarnas grillfest. Ljudet av ett telefonsamtal som aldrig kom. Svikna semesterlöften. Hon kände kvällens svala lukt i näsborrarna och märkte först då att hon fortfarande satt kvar ute på balkongen. Månskäran lyste svagt mellan björkens grenar och några avlägsna stjärnor blinkade förstrött. Kvinnan andades in, pausade och andades ut. Hon satt mitt i det mörka. Mitt i det tysta. Kände igen sig. Kände sig hemma. Hon knäppte koftan och satt kvar och bara satt. Alldeles stilla. Minnen och framtid samlade ihop sig i just det här ögonblicket. Välbehag och obehag vilade i samma andetag. Känslor och tankar inom henne kom och gick. Så intressant, så spännande. Jag är liksom likadan men ändå alltid annorlunda. Stilla och samtidigt i rörelse. Som en ny sommar eller en ny höst. Hon rörde lite på fingrarna och vickade lite på tårna. Ett mjukt leende smög sig in i hennes ögonvrår. Men nu är det vår och vilken härlig vår det är sa hon högt. Hon gick in och kokade nytt kaffe. Det var dags för påtår!
