Utveckling och Acceptans

”Vissa perioder i vår utveckling är så förvirrande att vi inte ens förstår att vi utvecklas. Vi kan känna oss fientliga eller arga eller gråtmilda och hysteriska, eller kanske känner vi oss deprimerade. Det slår oss inte, om vi inte snubblar över en bok eller en person som förklarar för oss, att vi faktiskt är mitt i en förändringsprocess. Att vi håller på att växa, andligen. När vi växer känner vi, som ett litet frö känner tyngden och motståndet från jorden när det försöker bryta sig ut från skalet och bli en planta. Ofta är känslan allt annat än bekväm. Men det mest obekväma är att inte veta vad det är som händer. De långa perioderna när någonting inom oss väntar, håller andan, osäker på vad nästa steg är. De perioderna blir till slut de vi längtar efter. För det är i de stunderna som vi inser att vi förbereder oss för nästa fas i livet och att, med största sannolikhet, en ny dimension av vår personlighet håller på att växa fram. ”

Alice Walker (citatet fritt översatt av mig)Den här texten läste jag under en period när jag inte accepterade att något höll på att hända. Inuti. Jag var nöjd med mitt liv men hade ändå en känsla av att det var något som ville fram. En förändring var på gång men jag visste inte vad eller hur. Inte vart det skulle leda. Det var obekvämt. Försökte ignorera. Ville inte riktigt acceptera. Men så, mitt i det ”obekväma” började jag lyssna, läsa, meditera och samtala. Accepterade mina känslor med medkänsla. Kände med mina känslor. Kunde relatera till det jag upplevde med större klarhet. I min meditation, i mellanrummet mellan tankarna kunde jag vila i motståndet som trots allt behövs för att vi ska komma vidare. Vilan som behövs för att orka ta nästa steg. Motståndet som behövs för att våga växa. Växa som människor.