Den Nobla Tystnaden

Jag kommer hem från en tio dagar lång tyst retreat.  Nästan tio dygn av ”Nobel silence” det vill säga inga ord, blickar och ingen beröring. Ingen bekräftelse från någon annan än mig själv. Ingen kontakt med någon annan än mig själv. På tio dagar hinner det bli många möten med – mig själv. Och med andra men då i mina tankar.

Men det finns rum för mycket tystnad inuti också. En tystnad som är både tyst och oväntat högljudd.Blir förvånad över att tystnaden kan låta så mycket. Ta så mycket plats samtidigt som den nobla tystnaden skapar så mycket utrymme, packar om i mitt inre och kastar ut en massa som jag inte behöver. Ljud, funderingar, känslor, uppmärksamhet, oro och uppfattningar som ligger och skräpar av gammal vana och till stor del på grund av sämre prioritering faller bort under alla timmar av meditation, alla steg på skogsstigarna och alla sovstunder som jag av nödvändighet hänger mig åt flera gånger vissa dagar. Tystnaden är befriande. För mig. Tiden är befriande oviktig. För mig. Vissa rutiner blir viktigare. För mig. För att jag ska uppfatta mig som mig. Komma ihåg mig – som någon som jag känner igen. För jag känner inte igen någon annan. Känner inte någon annan.

Varje dag är en resa genom hela spektrumet av känslor och jag tar emot. Accepterar och stannar inte så länge vid något. Låter det vara och andas. Låter det vara och ser, känner och hinner till och med vara med när tankarna successivt byts ut och ett annat, ett nytt sinnestillstånd tar över. Det är ju bara så spännande och så fantastiskt intressant. Samtidigt som det är otroligt påfrestande. Men jag går hela vägen. Vad som än dyker upp. Väjer inte för något annat än för min egen blick i badrumsspegeln ( är det nobel tystnad så är det). Möter bagateller och frågor om liv och död. Med samma inställning. Erkänn- Acceptera – Var i det som är och hitta vila i att allt förändras. Just här och nu är det och förändras det. Allt!

Under alla timmar av meditation under denna retreat skapas ett utrymme, där det som är viktigt blir kvar, för mig att ta tag i när jag kommer hem. Resten andas jag ut och lämnar.