Polstjärnan i Norr

Hösten kom och mina mamma dog. Så oväntat och ändå inte förvånande.Så otroligt sorgligt och samtidigt så tacksam för att jag fick vara med. Till sista andetaget. En övning i närvaro. En övning i att urskilja mitt andetag från hennes. Mitt som sa liv. Hennes som viskade om döden.

Att förlora en mamma är som att förlora ett väderstreck mejlade en god vän till mig. För mig är det sant på så många sätt. Min mamma stod för Norr. Hon bodde i Arvidsjaur där jag en gång föddes och tog mina första steg. När hon dog, vi tömt hennes lägenhet och körde söderut så kände jag en osäkerhet på hur min relation med just norr skulle bli.Nu när inte hon finns där. Min mamma. Min polstjärna eller som den kallades förut Nordstjärnan.

I Wikipedia läser jag att den finns på ett avstånd av 0,74 grader från himmelspolen vilket gör att den ser ut att stå nästan stilla som en punkt kring vilken hela stjärnhimlen vrider sig medurs ett varv per stjärndygn. Så kände jag inte alltid när hon levde. Så känner jag nu när hon inte finns längre. Så tydligt det blev att hon var en kritisk punkt i mitt liv som jag vred mig kring. Periodvis var det inte så behagligt och njutbart. Några år var det rent plågsamt. Men så frigjorde jag mig och insåg så småningom  att Polstjärnan består av flera stjärnor vilket blev till olika sidor av min mamma och jag kunde tillåta mig att vila i en större förståelse. En medkänsla med mig själv och med henne. En respekt och kärlek som under åren blev klarare och lättare.

Så nu tar jag det lugnt.Låter sorgen ha sin gång. Mediterar. Kalibrerar.Definitionen av kalibrering är att ställa in och justera en process så att den stämmer mot givna riktmärken. Min erfarenhet säger mig att det finns inga givna riktmärken. En viss mätosäkerhet kommer alltid att finnas. Och ska vi tro National Geographic så kommer Vega att vara Polstjärnan om 13 000 år. Men då har min meditationsklocka ringt för länge sedan…