Ibland måste man göra som Odysseus

Ni ska strax få veta vad jag menar men först ska vi få upp hängmattan mellan de båda björkarna. Det är första veckan på sommaren och jag, liksom den grekiske sjöfararen befinner mig någon annanstans än hemma. Han seglar på ett till synes evigt hav och jag försöker hitta kursen till mig själv. Dag glider över i eftermiddag och det infinner sig en stillhet. Fåglar och gräsklippare tar siesta. Fjärilarna sitter som dekorationer på husväggen och molnen glider långsammare på himlen ovanför mig. Då, i det mellanrummet hörs plötsligt sirenerna. Intensiva röster som verkar komma från alla väderstreck och samtidigt. Lockar. Pockar. Vill att jag ska göra något. Vill få mig att gå i en annan riktning än den som leder hem. De gör allt för att få mig att styra skeppet mot den på ytan vackra ön där benrester av utarbetade och utmattade ligger utspridda över ängarna. De försöker övertyga mig om att svaret finns någon annanstans än dit jag är på väg. Att stillheten och vilan kan vänta till en annan dag.

Det är då jag inspireras av Odysseus och binder fast mig vid masten. I mitt fall finns inget skepp och ingen mast men det finns en hängmatta och den är uppsatt mellan två stadiga trädstammar. Jag kryper in i tyget som mer än villigt sluter sig omkring mig och håller mig stadigt fast. Håller mig i ett varligt men bestämt grepp. Jag har ögonen öppna. Jag har öronen öppna. Jag måste, som mannen på väg till Ithaka, vara vaken. Höra allt. Se allt. Inte förneka någon tanke. Inte förtränga någon känsla. Min hängmatta håller mig med en medkänsla, en förståelse och en fasthet som hjälper mig att stå emot de förföriska tillropen och uppmaningarna. Efter en stund stillnar det. Sirenerna har tystnat och ersatts av lövsångare och vindsus. Faran är över för denna gången och jag låter mig vaggas av vinden. Lugnare. Nöjdare. Ledigare och lite närmare hemma än på länge.