Jag söker inte. Jag finner

Jag befinner mig på Picassomuseét i Malaga. Ställer mig framför en tavla men något är i vägen eller ska jag säga någon. En ung kvinna står mellan mig och Pablo. Helt obekymrad står hon där med sin telefon och är totalt uppslukad av den textkonversation hon befinner sig i. Jag står kvar och tittar på henne istället. Jag har inget val. Tavlan är skymd och visst skulle jag kunna gå därifrån men jag blir lika uppslukad som hon och inte heller jag bryr mig för ögonblicket om Picasso. 

Så tystnar hon och går ut ur mitt synfält och jag står där öga mot öga med Picasso. Det är en av hans senare målningar. Ett ansikte gjort med ett par enkla penseldrag. Jag ser ansiktet. Jag ser fylliga äppelkinder och rynkiga åldrade kinder. Jag känner kyssar som nuddat och ord som studsat tillbaks och andra som lämnat sina spår. Jag ser årstider i linjerna som är lite blekare blå på vissa ställen och i den intensivare blå känner jag doften av somrar som kommit och somrar som gått. Jag förnimmer människor som jag befunnit mig med på badstränder och uteserveringar, på semesterfulla tåg eller på en färja mellan här och där med håret uppfyllt av svala östersjövindar. Jag känner lukten av nyrökt abborre och strävheten av den röda sanden som obönhörligen letar sig in i mina strumpor på den spanska stigen. Jag hör tystnaden i staden när alla andra är bortresta och när jag lutar mig fram mot tavlan viskar Pablo något som luktar kaffe. I de få penseldragen känner jag igen den enkelhet jag önskar mig i livet. En enkelhet som innefattar allt det komplicerade utan att för den skull kännas endimensionell. 

I Picassos värld erbjuds vi abstrakta målningar och konkreta skulpturer. Vi utmanas att utforska vinklar och vrår vi inte visste fanns men som känns självklara om man slappnar av och inte försöker så mycket. ”Jag söker inte. Jag finner” lär konstnären själv ha sagt och jag blir nästan lite berusad av den vilsamhet i upptäckandet som ligger i de orden. Jag tittar upp och inser att en äldre man tittar intensivt på mig. Eller är det tavlan han egentligen betraktar. Jag säger adiós till Pablo och kliver ut ur hans synfält.